”Fler parter kan ingå i Industriavtalet”

• Förbundet
• 4 september 2017

Reallönerna har ökat med 50 procent ­under Industriavtalets första 19 år. Ett imponerade resultat som gäller för hela arbetsmarknaden, skriver representanter för Facken inom industrin i dag på SvD Näringslivs debattsida.

För 20 år sedan överraskade industrins parter omvärlden. Ett helt nytt samarbetsavtal, Industriavtalet, var undertecknat. Många kände till att överläggningar pågick men få trodde det skulle leda till resultat.

I dag är Industriavtalet en väl etablerad institution. Avtalet har hållit i hög- och lågkonjunktur och överlevt en djup finanskris. Ständigt ifrågasatt men fortsatt starkt. Vad förklarar Industriavtalets livskraft?

Industriavtalet ska främja industriell utveckling och skapa ordning och reda i lönebildningen. Det lägger en grund för ökade real­löner och bra arbetsvillkor.

Reallönerna har ökat med 50 procent ­under Industriavtalets första 19 år. Ett imponerade resultat som gäller för hela arbetsmarknaden. Man får gå tillbaks till 1960-talet för att finna ett jämförbart resultat. Under de första tio åren skedde en välbehövlig reindustrialisering av Sverige. Sedan kom finans­krisen. Den drabbade svensk industri hårt. Återhämtningen har gått trögt. I dagsläget kan vi ändå konstatera att svensk industri och svensk ekonomi utvecklas positivt.

Resultat i riktning med Industriavtalets syfte stärker avtalet och är en viktig förklaring till dess livskraft. Från att under 1970- och 1980-talet varit en del av problemet är lönebildningen i Sverige i dag en plusfaktor. Lönebildningen bidrar till stabilitet och förutsägbarhet. Konflikterna på arbetsmarknad är få.

En annan viktig förklaring till framgången är den breda samsyn som finns om den internationellt konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll. Denna princip har en historia med rötter i Saltsjöbadsavtalet. Industriavtalet innebar att detta förhållningssätt åter blev praktisk politik.

Det finns en modell för lönebildning i Sverige i dag som fungerar. Samtidigt finns stora utmaningar. Nedan följer sju utmaningar som behöver hanteras.

1. Reallönerna har de senaste fem åren ökat med över 2 procent per år i snitt. Detta trots att den nominella löneökningstakten varit en procentenhet lägre än före finanskrisen. Förklaringen är den ovanligt låga inflationen. Sänkta räntor och lägre energi- och råvarupriser har bidragit. Den utvecklingen lär inte fortsätta.

Ska reallönerna öka i den takt många vant sig vid måste produktivitetsutvecklingen öka. Det förutsätter att investeringar i människor, maskiner och ny teknik varaktigt ligger på högre nivåer. Sverige måste vara attraktivt för internationella investerare. Fortsatta reallöne­ökningar kräver stort fokus på konkurrenskraft och tillväxt.

2. Att allt fler grupper, av olika skäl, kräver att just de ska ha mer, hotar reallönerna för alla. Vår uppfattning är att tillämpningen av ”märket” ibland blivit för strikt. Ingen vinner på att förhandlingsresultat ska mätas och jämföras på hundradelen av en procent. Däremot skulle en utveckling där allt fler grupper lyckas höja sina löner mer än industrimärket hota hela modellen. Då kommer lönekarusellen åter att rulla i gång och då blir vi alla för­lorare. Det motsäger inte att det kan finnas skäl för någon grupp att vid något tillfälle få mer. Sådana avsteg bör i så fall vara allmänt accepterade.

3. Arbetsgivarnas inställning till inflationsmålet är ohållbar. De anser att inflations­målet saknar betydelse för lönebildningen. Vi menar att lönebildningen inte kan gå på tvärs med den ekonomiska politiken. Lönebildningen är arbetsmarknadsparternas ansvar och penningpolitiken är Riksbankens ansvar. Men resultatet blir bättre om alla strävar efter ett bra samspel. Lönebildningen bör utgå från inflationsmålet, industrins konkurrenskraft och sysselsättningen.

4. Kraven på förnyelse och omställning ökar och ställer industrin och dess anställda inför nya utmaningar. Ny teknik och hård internationell konkurrens skapar ett högt omvandlingstryck. Det ökar osäkerheten om de befintliga jobbens varaktighet och ställer krav på ny kunskap. Industrins parter har misslyckats med att lyfta kompetensutvecklingen. Nu krävs väsentligt ökade satsningar på kompetensutveckling och kraftfullare omställ­nings­program. Åtgärder som befrämjar företagens och de anställdas trygghet och utveckling.

5. Industrin måste bli en attraktivare arbetsgivare, inte minst för kvinnor. I dag är bara 25 procent kvinnor. Ska svensk industri vara konkurrenskraftig krävs att både män och kvinnor känner sig välkomna. Genom ett syste­matiskt lokalt arbete, med stöd av centralt utarbetade material, kan diskriminering uppmärksammas, åtgärdas och förebyggas. Det handlar om löner och karriärvägar men också om attity­der, normer och arbetsmiljö. Ökat inflytande över arbetstiderna leder till ett mer jämställt uttag av föräldraledighet. Alla anställda ska ha möjlighet att kombinera föräldraskap och arbetsliv.

6. Arbetsolyckor, stress och belastningsskador måste minska. Målet är att skapa ett hållbart och utvecklande arbetsliv fritt från fysisk och psykisk ohälsa. Det kräver att det systematiska förebyggande arbetsmiljö­arbetet ges hög prioritet och att alla arbets­tagare har tillgång till företagshälsovård.

7. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det stora flyktingmottagandet medför att nya grupper måste integreras på arbetsmarknaden. Omfattande extraordinära insatser, inte minst i form av utbildning, krävs från statsmakternas sida. Parterna måste fortsätta arbetet med att finna kollektivavtalslösningar som öppnar portarna för fler att få jobb. Samtidigt ska politikerna hålla sig borta från lönebildningen.

Avslutningsvis: Verkligheten förändras. Indu­strins beroende av omvärlden har fördjupats under de senaste decennierna. Andra delar av ekono­min blir allt mer utsatta för inter­nationell konkurrens. Det gör att det bör finnas en öppen­het för fler parter med avtal inom den internationellt konkurrensutsatta sektorn att bli bärare av Industriavtalet. Eventuella nytill­kommande måste då omfatta avtalets grundläggande värderingar, samarbeten och förhandlingsordning samt bejaka och arbeta för att stärka kollektivavtalets ställning på arbetsmarknaden.

Per-Olof Sjöö
förbundsordförande GS

Marie Nilsson
förbundsordförande IF Metall

Eva Guovelin
förbundsordförande Livs

Ulrika Lindstrand
förbundsordförande Sveriges Ingenjörer

Martin Linder
förbundsordförande Unionen