För höga lönekrav kan göra oss fattigare

• 27 oktober 2026

En jakt på skenbart höga löneökningar kan slå tillbaka i plånboken. Därför håller facken fast vid en modell som ger oss mer i plånboken över tid, i stället för att löneökningarna ska ätas upp av inflation.

När det är dags att förhandla om nya kollektivavtal och därmed också löneökningar brukar röster höras om att facken borde kräva mer än runt de tre, fyra procent som brukar vara vanligt.

Varför kräver vi inte tio procent till exempel? IF Metalls avtalssekreterare Simon Petersson förklarar att det handlar i grunden om två principer.

– Dels ska vi ha reala löneökningar, det vill säga att lönen ökar mer än inflationen. Dels ska vi ha en god sysselsättning i Sverige.

– Eftersom våra företag konkurrerar på en global marknad skulle alltför höga lönekostnader försämra deras konkurrenskraft. Löneökningarna får alltså inte ske i en sådan takt att vi prisar ut företagen och jobben flyttar utomlands.

Litar på Riksbanken

Men det är inte så många år sedan som vi hade en extrem inflationstopp i Sverige och i omvärlden på runt tio procent. Kunde inte facken krävt mer då åtminstone?

– Problemet är att höga löneökningar historiskt har varit en av de största anledningarna till att inflationen tryckts uppåt. Så hade vi jagat inflationen då hade den ökat ännu mer och vi hade fått vänta ännu längre på att få reallöneökningar igen. I vår modell litar vi på att Riksbanken sköter sin uppgift och håller inflationen runt målet på två procent.

Och tittar man bakåt i tiden ser man att det varit en framgångsrik modell. Sedan Industriavtalet tecknades i mitten av 1990-talet har industrins normering bidragit till att Sverige legat i toppen när det gäller reallöneökningar i förhållande till andra jämförbara länder.

– Det är bara Norge som slår oss, konstaterar Simon Petersson.

Skenbart höga löneökningar

Perioden dessförinnan såg det annorlunda ut. Under 1970- och 80-talen såg vi väldigt höga löneökningar, men reallöneökningarna uteblev. Vad var det som inte fungerade då?

– Det var många saker och en annan tid, men ska man peka ut något så kan man säga att fackens strävan efter reallöneökningar alltid har varit väldigt viktig. Det är det som gör oss rikare. När man då inte hade ett inflationsmål att förhålla sig till innebar det att man jagade inflationen genom lönekrav som skulle kompensera för prisökningarna i samhället. En sådan situation skapar en lön- och prisspiral som innebär att vi faktiskt kan bli fattigare trots att vi får högre och högre löneökningar, eftersom inflationen urholkar värdet av pengarna.

Tack vare industrins märkessättning har vi alltså fått en långsiktigt hållbar reallöneutveckling i Sverige. Hur ser då alternativen ut? Skulle exempelvis en inhemsk sektor kunna sätta märket?

– Om vi tänker oss att Sverige befinner sig i en tillfällig byggboom och alla byggföretag har hur mycket som helst att göra. Om den sektorn då skulle sätta priset på vad arbetsgivarna klarar av att betala i löneökningar skulle det inte ta hänsyn alls till de som producerar bromsskivor och ska leverera det till andra länder. Det är den stora faran, menar Simon Petersson.

Mindre förbund får draghjälp

Men vad tror Simon Petersson skulle hända om alla branscher förhandlade var för sig då?

– Det skulle kunna innebära att mindre förbund som inte har samma konfliktstyrka, eller tillhör en bransch som går på knäna, inte skulle få samma draghjälp av industrins märke. Det är delvis en samordningsfråga, men den stora faran är om exportindustrin inte klarar av konkurrensen, eftersom inkomsterna från den ligger till grund för vår gemensamma välfärd i samhället. Det vore dåligt för hela Sverige.

Text: daniel.k.hermansson@ifmetall.se