Jag var inte lat – jag fungerade bara annorlunda

• 23 februari 2026

När Sewi Kadr fick sin adhd-diagnos vid 29 års ålder föll mycket på plats. År av utmattning, självkritik och känslan av att aldrig riktigt räcka till fick en förklaring.
– Det var som att få ett kvitto på att jag inte var dum eller dålig. Jag hade bara kämpat i ett system som inte var anpassat för hur jag fungerar.

I dag vill Sewi Kadr använda sina erfarenheter för att öka förståelsen för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, i arbetslivet. En fråga som IF Metall nu satsar särskilt på, med nytt utbildningsmaterial riktat till förtroendevalda och ombudsmän.

Att maskera sina svårigheter

Många personer med NPF lär sig tidigt att maskera sina svårigheter. Att anpassa sig, bita ihop och försöka fungera som alla andra.

– Ju svårare du har för vissa saker, desto mer måste du maskera det. Och det tär enormt mycket på en. Man förtrycker stora delar av sig själv, säger Sewi.

För Sewi var arbetslivet länge en kamp.

– Det fanns ett före och ett efter min adhd-diagnos. Innan diagnosen var det som att jag behövde uppfinna hjulet varje dag. Andra kunde gå på autopilot, men jag behövde starta om hela systemet varje morgon. Efter diagnosen förändrades livet verkligen. Jag orkade engagera mig fackligt, ta ansvar och bli teamledare. Livskvaliteten är något helt annat i dag.

Var konstant utmattad

Uppgifter som inte kändes meningsfulla eller engagerande gjorde att hjärnan stängde ner helt. Samtidigt tolkades det ofta som bristande vilja.

– Man får panik. Man tänker att chefen tror att man är lat eller inte gör sitt bästa. Och så bestraffar man sig själv ännu hårdare.

Efter arbetsveckorna var Sewi ofta så slut att flera dagar krävdes för återhämtning. Ändå visste hon inte varför.

– Det kan liknas vid att alla ska jogga tre kilometer i spåret och bedöms på utförandet men främst att man kommit i mål. För mig blir den sträckan sex eller kanske ibland nio kilometer lång.

Små anpassningar gör stor skillnad

I dag vet Sewi vad som krävs för att arbetsdagen ska fungera. Och det handlar sällan om stora, dyra lösningar.

– Det viktigaste för mig är tydlighet. Att någon kan hjälpa mig att prioritera: vad är viktigast just nu?

– Det viktigaste för mig är tydlighet. Att någon kan hjälpa mig att prioritera: vad är viktigast just nu?

I produktionen gjorde en enkel anpassning enorm skillnad: musik.

– Jag köpte en stor högtalare och spelar musik under passen. Det gjorde nästan mer skillnad än medicinen ibland. Fokus ökade, tiden gick snabbare och jag orkade jobba. Men hade jag haft kunskap om anpassningar tidigare hade jag sluppit mycket lidande.

Listor är ett annat avgörande verktyg.

– Struktur, struktur, struktur. Hitta ditt verktyg.

Sewi betonar att det viktigaste stödet inte alltid är formella åtgärder, utan människor.

– Arbetskamrater och chefer som lyssnar, som vågar hjälpa till att reda ut saker och som backar en när man själv inte orkar.

Text: patrik.englund@ifmetall.se