Julen står för dörren

• Halland
• 20 december 2018

Julen står för dörren och 2018 är på väg att sparkas ut.
Vi är nog många som ser fram emot ledigheten som helgerna framåt innebär för de flesta av oss IF Metallare. En tid för avkoppling, nöjen och bara kunna få göra det som man själv mår bra av. Jag slår in öppna dörrar nu och uppmanar er att stanna upp och värdesätta alla i er omgivning som gör er lyckliga, ta alla tillfällen som ni får att visa dem hur viktiga de är i ert liv!

I Halland så har vi överlag haft ett rätt bra år på arbetsmarknaden och det har skapat möjligheter till att arbeta framåt. Trots det så ser vi att våra arbetsområden sakta minskas ner och industrin har en tendens till att förvandlas till mer av en tjänstesektor, detta är ofta inget som våra medlemmar gynnas av. Vi tillsammans måste vara mer konstruktiva i vårt arbetssätt med att kompetensutveckla våra arbetsplatser och kamrater. Vi får inte vara rädda för ny teknik och vi behöver ligga på våra företag till att våga investera för framtidens konkurrens.

Oavsett om det är på arbetsfronten eller på hemmafronten så har vi så lätt att ta saker för givna så vi glömmer av att värdesätta det, där av inte sagt att vi ska bita ihop och vara nöjda när det finns saker att ta tag i. De senaste 8 månaderna så har mitt fokus och mina prioriteringar ändrats. Min bästa vän diagnostiserades med cancer i april, Min bästa vän och tillika mitt 16 åriga barn hade en tumör som växte i hens underben. Jobbdagarna i Halmstad och resorna till Stockholm byttes ut mot provtagningar i Halmstad och resor till Drottning Silvias barncancercentrum i Göteborg. Som förälder önskar man att man kunde klona sig och vara på minst 2 ställen samtidigt och som förtroendevald med ett brinnande engagemang så har året var tufft på många sätt även om jag naturligtvis vet att rörelsen är en rörelse och klarar sig utan mig när jag prioriterar att vara där jag behövs mest.

Det är det fina med vår rörelse, den är så mycket större än bara en enskild individ. Vi är vår styrka, vi är vår överlevnad och vi måste göra jobbet. Vilka vi är varierar över tid men vi är inte självgående och vi är inte någon annan. Låt oss lova varandra att tillsammans hjälpas åt att ta hand om oss, vår hälsa och våra villkor framåt. Vi har en trygghet genom att vi arbetar tillsammans oavsett om det är på jobbet eller genom att t.ex. vara många i en försäkringslösning.

Att vistas så mycket på sjukhus som vi har gjort under detta år väcker för mig en hel del minnen till liv men även vetskapen om att mitt engagemang för samhällsfrågor är det som jag verkligen ska syssla med.  Minnen från min barndom, minnen från den tiden när jag förknippade rökrum med trygghet för de var där jag umgicks själv med min pappa under den tiden han låg inne. Minnen och nutida reflektioner över en sjukvård och vårdpersonal som stressar och prioriterar för att hinna med. Som tvingas till extra pass för att trygga vår behandlingstid. På tv och radio och i socialmedier ser vi irriterade röster över allt som inte hinns med och prioriteras bort i samhället och irritationerna som det medför. Så lätt det är att klaga, så lätt det är att skjuta över ansvaret på andra och inte se sin egen del i det stora puzzlet som kallas verkligheten.

Jag kan inte låta bli att ta upp frågan om integration eftersom det i valrörelsen för några blev en slogan med återvandring istället för integration. Så många människor i vår nutid som av olika skäl inte klarar av att försörja sig och sin familj i det landet som de kallat för hemma, människor som har en tro och ett hopp om att kunna starta om i ett nytt land på en ny plats. Inte för att det är något som de önskar eller drömt om att göra utan för att de är tvungna.

Att lämna sitt hem oavsett om det är pga. fattigdom sjukdom och misär eller om man är på flykt och hamna i Sverige idag borde rimligtvis få varje individ att få ont i magen av ovisshet och rädsla för framtiden. Hoppet om en tryggare vardag söndras av hat och misstänksamhet. Den attityden som finns bland flera av våra medmänniskor både öppet och på sociala medier gör att jag får ont i magen.

Jag får påhopp och hat pga. av mitt engagemang och för att jag förespråkar att alla människor ska ha rätt till ett drägligt liv oavsett var de hade turen av födas. Om jag får det hatet mot mig och känner mig otrygg så kan jag bara ana vilken fruktansvärd vardag de som är här utan känslan av att ha ett hemma runt sig känner. Antagligen samma fruktan och ovisshet för vad som händer imorgon- om några månader som vi alla känner när vi tvingas att leva med t.ex. en oönskad sjukdomsresa. Fast med den skillnaden att många av dem gör de själva och helt utan skyddsnät. Med detta skrivet så ska det inte tas som att jag ser mellan fingrarna på det som händer i samhället. Rättigheter och skyldigheter ska gälla för alla men idag har inte alla förutsättningarna för att kunna hantera dem.

Något som betyder mycket i vårt välbefinnande är hur vi bemöter våra medmänniskor, och hur vi blir bemötta Jag vet att det kan vara svårt, att det kan vara frestande att titta en gång extra -att peka -att råka säga en ogenomtänkt kommentar. Men snälla försök: Ser du någon som inte riktigt ser ut eller beter sig som du själv pga t.ex hudfärg, en stressad tillvaro, en sjukdom eller ett handikapp så försök att tänk på: att en vänligt blick, en hjälpande hand och ett vänligt leende kan vara det som sätter prägel på hela vardagen för den du möter. Vi kan bara ändra på oss själva men vi kan förändra vardagen för precis alla vi möter.

Samma gäller på våra arbetsplatser- om det är någon som inte orkar lika mycket som du, som inte springer lika fort eller som inte agerar precis som du. Tänk på att vi alla har olika ryggsäckar med händelser från vårt liv med oss och olika förutsättningar för att tackla vardagen men i grunden vill vi rätt lika. Kommunicera med varandra istället för att kritisera varandra. Respektera och hjälp varandra så hjälper ni oss alla.

Många tankar, och mycket oro om nutid och framtid har präglat mitt 2018 och jag ser fram emot att stänga dörren om detta året och blicka in i 2019. Förhoppningsvis får jag träffa många av er i olika sammanhang och förhoppningsvis är vi och våra villkor i centrum.

Ta nu och bjud din omgivning på en extra pepparkaka så ses vi lite snällare men inte mjäkigare nästa år och med det så önskar jag er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År